danielp-17

Anspänningen gick inte att ta miste på, här satt vi. Drygt hundra specialinbjudna gäster på galapremiär och skulle få se filmen med stort F, Fifty Shades of Grey före alla andra. Kärlekshistorien om mångmiljonären Christian Grey och oskuldsfulla Anastasia Steele har fångat en hel värld och för att vara helt ärlig behövde filmen inte vara särskilt bra för att imponera på mig. Med allt snack som varit kring filmen kändes det som att jag redan var beredd på att få se någonting fantastiskt så det räckte med att den skulle vara helt okej, jag hade liksom redan köpt hypen.

Det finns någonting med Fifty Shades som jag, såhär i efterhand, inte kan skaka av mig. När resten av människorna i biosalongen satt med uppspärrade ögon under filmens grafiska sexscener med piskor och rep och bet sig i läppen i takt med Anastasia Steele blundade jag mest och väntade på att det skulle vara över. Jag fick lika mycket njutning av Fifty Shades of Grey som jag får av ett besök hos tandläkaren. Där får man ju i alla fall smärtstillande om man vill, men det fanns ingenting som kunde hjälpa mig att få bort den obehagliga känslan denna film gav mig. Tanken av att miljontals människor kommer se Fifty Shades of Grey och bege sig ut på jakt efter en egen Mr Grey är en smärtsam sådan. Destruktiva relationer mördar och ska exponeras för det de är, skadliga. Inte glorifieras i någon slags Hollywood-dimma där mannen straffar kvinnan när hon är olydig och belönar henne när hon är duktig. Mr Greys enorma behov av att kontrollera Anastasia Steele både i och utanför sovrummet gör mig illamående. Fifty Shades of Grey är kvinnomisshandel och hat i lyxförpackning. Alla Greys personlighetsdrag är solklara psykopatiska drag och det dominanta, BDSM som så många menar att filmen uppvisar, stannar inte bara i sovrummet utan letar sig in i vardagen i form av extremt kontrollerande beteende som väcker obehag hos tittarna. Men det känns som att biobesökarna inte riktigt greppar vad det är de faktiskt ser. I en av de mer ”humoristiska” scenerna i filmen diskuterar karaktärerna kring ett kontrakt som Christian Grey har formulerat som bland annat reglerar vad Anastasia får äta och dricka. Publiken skrattar hjärtligt i en scen som ska agera ”comic relief” men jag våndas. Det var jobbigt att sitta i biostolen och känna hur vi hjärntvättades in i att tycka att ett visst beteendemönster är okej.

Det absolut värsta med denna typ av film är efterdrevet den skapar. Att en idealiserad bild av hur en man ska vara inpräntas i mångas huvuden, där mannen i fråga utsätter kvinnan för en otroligt skadlig relation. Kvinnor programmeras till att acceptera ett visst beteende och män som ser filmen tänker sig att detta är exakt det som en kvinna vill ha. Det är osunt på alla plan. Nej hörrni, den gubben går inte. Jag tycker vi alla ska ställa oss upp och ge ett långfinger till det kvinnoförnedrande dravel som denna film är. Fifty Shades of Grey borde ha förvisats tillbaka i tiden till en mörk grotta någonstans där grottmännen hade hyllat den som deras heliga graal, för i ett modernt samhälle har den absolut ingenting att göra.